the naked truth

Nej jag antar att ni inte alls vet, för det är knappt jag förstår hur jag ens ska förklara det.
Jag kan mest bara säga att jag vet. Ja, jag vet nu. Jag vet att allt jag någonsin trott mig veta... hade jag inte en susning om.
Jag vet även att det kan kvitta - såsom mångt o mycket just nu för det är gamla och avslutade kapitel i gamla böcker. Böcker som ligger på en dammig och inte nödvändigtvis förglömd men ointressant hylla.
Ja nu är jag allt bra kryptisk. Så utan större dröjsmål ska jag komma till skott.
Jag har hittat mannen mitt liv. Jag välkomnar Peter hit.

Vår långa långa låååånga väg kommer att kantas av glädje, skratt, en del tårar (självklart sådana orsakade av andra som vi delar och jag vill då starkt tro att dem enda tårar vi kommer att orsaka varandra kommer att bestå av glädjetårar) och en massa äventyr.

Ja, jag väljer att stå och säga detta rakryggat utan ett uns tvekan. Och till råga på det inte ens blinka. Inte ens se ett dyft åt det håll där måhända någon idiot därute väljer att inte bara nöja sig med mina ord, ifrågasätta och rent av försöka motbevisa utan blicka in i ett par djupa, varma och kärleksfulla rådjursögon istället.

Jag kan omöjligt bryta ner detta mer utan väljer att minst sagt nöja mig med att veta.

Ja att veta hur det känns att finna det som många andra spenderar ett liv åt att söka utan att finna, de som tror de har det men lever i en dvala o framförallt dem som tror att det inte behövs.

För det behövs. Tro mig.

Peace gott folk, för mer än så här blir det inte nu. Nu ska jag nanna kudden, insupa doften och minnen som redan skapats och etsats fast i mitt inre och bara le.
Enkelt.

Som att åka 120km/h och ändå stå stilla. Den du.