the naked truth

Hepp hepp, då var en finfin rotfyllning påbörjad. Najs liksom..
Sen har jag världens finaste mormor, hon är bäst och så är det bara!
Hon följde med mig till tandläkarn, därefter slank vi förbi Anina där jag visade henne en klänning som jag hade fått upp ögonen för varpå hon bara nickade och intygade att visst kunde hon trolla fram en sådan! Nemas problemas och sedan bar det vips av till en tygaffär där det inhandlades samma sorts tyg.
Tänka sig - en klänning på två papp hux flux kan gå på under 200 spänn, det ni!
Sen köpte hon lite smått och gott åt mig, hon är så snäll så, ställer upp när det är knapert och är bara världens goaste.

Hemåt efteråt, käkade gott, fick besök av Becky där det garvades, drogs sjuka skämt och lagades våfflor dagen till ära! Mumma!
Och söta Peter diskade undan som om han var född vid diskbänken - stort tack för det!

Men hörni, vid sidan om allt detta vill jag få skriva av mig om något vidunderligt, jag vet redan nu att det blir några sura miner från i alla tre pers men det skiter jag blanka faen i...

here it goes:

Är det inte märkligt hur en ung reumatiker lever på försäkringskasse-pengar men investerar i Dolce Gabbana, Gucci eller whatever-märken? Är inte det liiite skumt om man nu påstår sig inte leva över sina begränsingar? Kan man då påstå att man faktiskt lever realistiskt? Jag missunnar inte någon något, det är kul när saker går över ens förväntningar och livet bjuder på fina små överraskningar, det blir liksom guldkant på vardagen då.
Men jag svårt för när guldkanten i själva faktum bara är plättering - hänger ni med på vad jag menar?

Är det inte konstigt hur någon som lever på undersköterske-lön har råd att kosta på sig dyra inredningsprylar, knycka på nacken, le ett påkostat leende och buda dyra märkesklänningar titt som  tätt?
Visst är det en liten lucka i plånkan som ngt annat fyller utifrån där?
Har man rätt i att knycka på den där nacken då om denne nacken hade icke varit det den är idag utan den mystiska utfyllnaden?

Är det inte märkligt hur vissa kan stoltsera med mammas o pappas cash ännu en gång genom märkes-saker (do you se a pattern here?) och är så lycklig så... är så lycklig över att familjens hysch-hysch problem grävs ner allt djupare i skulder för att överrösa vad föräldrarna aldrig fick idag?
Är det inte märkligt att man väljer att visa upp sidor man själv vill?

Och slutligen - är det inte märkligt att man kan lämna in mer papper en halva Sveriges befolkning lämnar in vid en deklaration under en månads tid, efter att fått svälja stoltheten rejält, sträckt ut en hand för att be om hjälp, tvingats avsluta studier var tid endast återstod av en månads tid bara för att slutändan bli beviljad samma summa man från början behövde hjälp med?
Ja är det inte märkligt att man som hederlig och ärlig människa blir sparkad när man ligger till skillnad om man hade valt att bryta på shaskig svenska, påstå sig ha trettio kids och låtsas att man inte förstår vad någon säger till en - detta funkar däremot.
Why? - för att det är lättare att bara se vad man orkar se.


Men i längden håller det faktiskt lättare om man åtminstonde är ärlig mot sig själv i sitt liv.
Peace!