the naked truth

måste bara få skriva av mig här en kort stund...
Jag säger då det... vad som började med en smula irritation har nu rullat upp sig till en rejäl kokande boll..
Jag är faktiskt mäkta besviken över att ständigt ta kontakt med vissa utan ngt vidare resultat, att sedan personerna själva i fråga gärna dyker upp närhelst det passar spär liksom bara på min irritation.

Jag är en person som är ärlig till naturen, ibland för ärlig men ändå i grund o botten genomärlig, jag kan inte kräva samma ärlighet från min omgivning, men jag tillhör dock av den åsikten om att har man ngt emot mig eller rent av bara vill avsluta kontakten med mig så gör det då för bövelen. Var ärlig, det vinner man på i längden, särskilt med mig.
Annars blir jag bara riktigt förbannad i slutändan. Där brister min bubbla liksom och har man stigit över den gränsen så blir det jäkligt tufft att "återkomma".

Jag blir så lack över att inte möta förståelse och stöd när jag söker det. Särskilt eftersom jag alltid trott att det varit ömsesidigt från min sida...

Ensam må vara stark, men hur kul är det??? Har jag gjort mig förtjänt av sådan nonchalans?
Har jag en dålig sida som jag lyckats blunda för? Eller vad sjutton är det frågan om? Är det bara ren o skär lathet från dessa människor som inte orkar vara där??
Vad tusan liksom...

Nej, får väl chilla nu..
Tack för stödet..

Peace