T
Detta inlägg riktas mot T...
Varje dag får jag vakna upp till ångest, en ångest som byggts upp av oron inför framtiden.
En allmän oro inför ekonomi, familjebilden var idyl brast som en uppblåst bubbla framför näsan på mig, oro inför min son och hans uppfattning av omvärlden och dess normer och framförallt oron inför om jag någonsin kommer att våga känna tillit inför någon i mitt liv igen.
Det gör mig fruktasvärt arg att jag blir den som får ta dina konsekvenser. Det blir jag som får leva med minnen till allt som skett och det blir jag som får träffa min son till hälften så mycket som jag hade kunnat och självklart velat, det blir jag som snällt får tas med dig och din tillhörande omgivning, det blir jag som även får skitsnacket i nacken och höra det på omvägar hur hatad jag är - VARFÖR? Efter allt skit jag fått ta emot, och har tagit det förvånansvärt vuxet och moget så blir det ändå jag som blir boven i dramat. Hur fan gick det till?
Fattar du hur fruktansvärt arg jag blir av allt detta, fattar du hur frustrerande det är att du inte ens ser vad jag får ta och framförallt - fattar du hur uppgiven jag blir över att du nu står i ett par skor som jag fick stå i inte alldeles för länge sen och du väljer att beklaga dig till mig. Hur du tror att du kan gång på gång lägga över ett fett lass på mina redan tyngda axlar och förväntar dig förståelse och "nåd".
Du skall skatta dig lycklig för min förlåtelse och jag är nu trött på att vara den enda som verkligen lider av dina själv-valda konsekvenser, ta det som en man och stå för dina handlingar, det räcker inte bara med att be om ursäkt och visa sig ångerfull, man får faktiskt ta smällarna med.
VARFÖR skulle jag ens välja att stötta dig efter så många ensamma och tårdränkta nätter? Jag väljer att stötta såmycket som jag förmår mig utan att må dåligt, jag väljer att inte vända ryggen till den som faktiskt vände mig ryggen när jag behövde människan som mest.
Men tro inte att jag kommer att sträcka ut en hand för att du sedan skall ta hela armen, LIFE WILL GO ON.
Hua, tack för avkräkningen, behövde verkligen det, kändes som om det bubblade över nästan!
Peace
Men Alma då:-)
Jag skrattar högt åt din kommentar!
Och en pryd flicka som jag blir lite generad:-)
Jag får uppdatera er hur det går med att få liv i kärlekslivet!
grym blogg =)
Ibland kan man förstå att du är arg, men varför inte skicka ett privat brev om du vill säga dessa saker till T? Det vore ännu mer vuxet och moget.
mats - jag vill bara tillföra, i egenskap av bloggare - att det känns mer som en avreagering än ett personligt brev och ag är säker på att T vet vad han behöver veta och även han läsar bloggen och lär få veta. Varför hyckla och hålla hemligt? mats - skit ner dig, lite.
Missmaddis: Det är inget fel på det som Alma tycker eller skriver, jag bara sätter mig in i T:s situation. Själv vill jag hellre bli tillrättavisad lite privat än offentligt och även om T gjort misstag har han lika stor rätt att komma vidare med sitt liv på något sätt. Jag tror inte att detta inlägg direkt hjälper honom därför anser jag att det är egoistiskt av Alma att publicera det.
Det är min åsikt bara.
Jag tycker som missmaddis jag, detta inlägg verkar mer vara i syfte att avreagera sig, vilket Alma ju själv skriver, och jag är även fullt säker på att T redan vet allt han bör veta. Sen om han förstått innebörden av det och kanske behöver en liten skjuts i rätt riktning i och med detta inlägg så tycker jag att det är helt på sin plats.
Jag tycker att ett blogg-inlägg ska få handla om precis det som skribenten väljer, oavsett om det råkar "drabba den utsatte".
Vem är det förresten som är utsatt i det här läget- Alma eller T?!
Jag bara undrar...
Så kära Alma, fortsätt att skriva dina inlägg precis som du vill ha dom!
Kram!!
