the naked truth

... någon mer skulle vilja att det införskaffades alkolås på mobilerna?
Kanske direktkoppla till en hjälpande jour istället då respektive plockar fram luren och slår nr på måfå?

Hur som haver så rullar dagarna på och jag bloggar allt sämre, men det är ju till det bästa då min tid går till jobb i mängder.
Lördagen är den sista schemalagda dagen denna månaden (who knows, kanske rent av söndagen ploppar in med rent jobbmässigt) och då har jag sammanlagt jobbat åtta dagar i sträck.
Hua! Men det känns bra. Faktiskt. Helskönt att känna att man gör nytta, att man rullar in lite kulor på kontot och framförallt ha att göra! Lovely.

Men det stannar inte där inte. Jag får slåss för mig själv. En hel del faktiskt.
Jag står på mig i olika sammanhang titt som tätt dagligen och får sticka fram en stolt haka då jag slår tillbaks när man märker att vården blir en allt tuffare marknad att ligga ute och flyta på.

Men det gör inget. Jag växer. Skinnet på nosen blir grövre och ryktet mitt stärks sakta men säkert - sätt dig inte på mig tack stuket.

Blixtar o dunder, magiska under - jisses vad himlen öppnade sig och nu vräker både ljusa sken och vatten ner.

Bingen snart, tidig morgon imorrn - jag längtar. Tänka sig, jag längtar till jobb... oki lite att ta i, men jag trivs ja jag trivs så fint så.

Nu återstår att fixa plugget - håll tummarna åt mig är ni snälla.

En sidotanke som myllrat i skallen allt oftare på mig är en saknad... en endaste saknad efter en endaste gammal vän... Endast en... avvaktar lite till.. men vem vet... snart så?
Kanske begick jag ett misstag?

Peace ouuut!